70-talet

På något vis gled liksom 60-talet bara över i sjuttiotal. 68-kampen började lugna ner sig och bli lite mera introvert. Mer droger och mindre politik. Mer flumm och färre slagord. Drömmen om världsrevolutionen förvandlades till drömmen om ett vegetaristiskt kollektivhus på landet där man kardade, tovade och batikfärgade sockor av och möjligen även åt sina egna små får. Jag märkte dock inte så mycket av allt det där, förutom barnprogrammen då såklart, de där pedagogiska och förment vänstervridna barnprogrammen. Jag tyckte mest av allt de var trista. Tacka vet jag superhjältar, och mitt liv kretsade i stort sett kring när nästa Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen och Gigant skulle komma ut. För dagens publik kan jag bara upplysa om att 'Stålmannen' är 'Superman' och 'Läderlappen' är 'Batman'. På 70-talet översattes ännu saker ordentligt.

Fler fragment av 70-talet: En kortlek som sossarna lät trycka upp till valet 76 på temat 'Nej till en borgerlig regering.', men vad hjälpte det? Vi fick en borgerlig regering och vänsterrörelsen var väl i och med det för gott förvandlad till en historisk parantes. I Kalmar byggdes Volvo Kalmarverken och stolta tändsticksaskar visade upp en 260:s väg genom produktionsbandet. Man blir nästan lite rörd. Några snapshots från barndomens husvagnssemestrar och Kojaks klocka, hans coola digitalklocka av märket Excelar.

70-talet var inte bara progg och vänsterflumm. Det fanns också en underström av gala och glamour för galans och glamourens egen skull. Grandiosa kostymserier på tv som Fosytesagan, glamrocken och såklart discon. Dessa två vågor slog ibland emot varandra som i debatten kring schlagerfestivalen. ABBA vann ju som bekant i Brighton 74 med Waterloo och schlagerfestivalen blev en svensk riksangelägenhet och har varit det sedan dess. Ytligt, kommersiellt och kapitalistiskt ansåg vänstern och lyckades i en allra sista kraftansamling stoppa europafinalen av schlagerfestivalen från att sändas i TV, 1976 tror jag det var, och det var sista gången som kultur- och mediavänstern lyckades med något alls, för snart skulle 80-talet komma och en gång för alla sopa undan alla palestinasjalar, näbbstövlar och tältprojekt med ett jordskred av glitter.

Jag blev själv en liten schlagerbög redan i början av 70-talet och hade en ganska gedigen samling av schlager-singlar. I bilden ovan den bedårande Nicole Rieu från 1975 i tidstypiskt pudelkrull. Et bonjour à toi l'artiste hette låten och var så långt bort från Turid och Nationalteatern man kunde komma. Nedan Hans Arnolds magnifika omslag till ABBA:s Graetest Hits från 1975.

Och ytterligare lite Kalmar-nostalgi - minnesmedaljongen i åminnelse av uppförandet av Kalmars nya vattentorn för 70-talet var det sista decenniet när det byggdes stora och hiskeliga saker av betong och folk faktiskt blev imponerade och/eller brydde sig. Snart var det åttiotal och ingen skulle längre bry sig om någonting...

 

 

[Tillbaka till 1900-talet]