60-talet
60-talet
60-talet var egentligen två decennier i ett; fram till 66-67 någongång var det något slags femtiotal och sedan blev det vänstervåg, sextioåtta, vietnamrörelse, fri kärlek och egentligen en form av 70-tal. Oavsett detta hade sextiotalet sin alldeles egna karaktär och det är det första årtiondet jag minns eftersom jag föddes 62; Nixon, TV 2-tillsatsen, månlandning, högertrafik. Jag minns det som igår, eller i alla fall i förrgår. En "Försmak på skolan" fick jag 1968. Ni ser artikeln längst ner på bilden. Det är mitt lilla kepsklädda huvud som sticker upp. Enligt artikeln skulle jag ha frågat förstaklassaren Maria Gustafsson på Tullbroskolan om det inte var "svårt att läsa". Det är en lögn. Jag läste när jag var fem - men sextiotalet i Kalmar var ännu femtiotal långt in på sjuttiotalet så man skulle inte utmärka sig. Det skulle man inte heller i kulturrevolutionens Kina. I mitt kök är det alltid 1967 tack vare almanackan utgiven av Radio Peking; makalösa propagandatexter på ganska usel engelska och retuscherade bilder på Kamrat Mao, Folkoperans uppsättningar av Den långa marschen, massmöten på Himmelska Fridens Torg och allt det där andra som hörde 68-vänsterns naiva drömbilder till. Att vara 'maoist' var ganska trendigt på den tiden i väst. I dag hör man sällan någon besvärja sig till den läran.Ur öster steg det förlovade landet och från väst flög USS Enterprise in för första gången, i kalla krigets skugga chockade kapten Kirk USA med en kommandobesättning bestående av inte bara en ryss utan även en afrikansk kvinna. Det var dags för de som varit satta på undantag att göra sina röster hörda; medborgarrättsrörelsen och feminismen vaknade upp. En het sommardag 1969 slogs ett gäng skitförbannade bögar, flator och she-males med poliserna utanför klubben Stonewall i New York och HBT-kampen var född på riktigt.
60-talet var också årtiondet när resandet tog fart och folk for till exotiska platser som Kanarieholmarna. Visserligen var Spanien en brutal militärdiktatur men det tog folk inte så högtidligt. De flesta brydde sig faktiskt inte alls om politiken utan ville bara leva det goda livet, rida på välfärdsvågen medan den ännu bar. Hem forslades turistsouvenirer en masse, som exempelvis flamencodansösen i sina gula kjolar ni ser här uppe. Sextiotalet var reklamprylarnas decennium och många små klassiker kom till oss, som Facit-gubben med sin strut och Essos käcka lilla krabat. Sina småpengar kunde man med fördel spara i Skandinaviska Enskilda Bankens jordglobsbössa - ett litet designmästerverk.
TV:n hade nått sin mognad i Sverige och hemlivet var nu helt centrerat kring denna helgedom. TV2 kom 1969 och innan dess fanns det en enda svartvit kanal att titta på, och det gjorde folk. I dag när vi har ett nästan ändlöst utbud av kanaler och till det hela internätet kan det vara svårt att begripa vilken genomslagskraft dåtidens tv-program hade. När Lennart Hyland uppmanade Sveriges befolkning att gå ut och ställa sig på gatan utanför sina hus så lydde vi mangrannt. Ingen hade idag ens rest sig ur sin soffa om Luuk, Virtainen Tilde eller Anders & Måns fått för sig något liknande. Från USA kom Bröderna Cartwright eller Bonanza som den hette 'over there' och vi tittade troget. Det fanns ett Bonanza-spel också, ett obegripligt spel med obegripliga regler - men lådan är fin.
40-talet hade sina askfatsdjur och 60-talet hade sina märkliga små zoomorfa utensilier i mörkt trä, som den klassiska multi-hackspetten med sina sorgsna ögon och sin gröna nylontofs. Om man slet av den huvudet doldes där en flasköppnare, och i kloaköppningen satt en korkskruv fastgängad. Ett måste till den lilla bardisken i gillestugan bredvid snurraskfatet. Autist som jag var kunde jag snurra på sådana i timtal. Som att ha en stationär snurra som inte for iväg över golvet. Hypnotiskt för en ung Qatt. Ni måste komma ihåg att folk rökte som borstbindare på den tiden. Man gav varandra tunga askfat av kristall i julklapp och i hemmen låg den blå röken av Ritz och Lucky Strike i stillsamma slingor. Det var ganska hemtrevligt på något vis..
En grå dialog-telefon. Tristare än så blir det inte än denna trotjänare, så i bjärt kontrast till 50-talets Kobra.
Transistorradion. En behändig följeslagare på stranden, i trädgården eller i husvagnen. Nu kunde man ta musiken med sig, nu när skrymmande radiorör ersatts av behändiga transistorer i elektroniken. Vi hade en grå Concerton i köket. Gud vete hur många Sveriges bilradio, Kvällstoppen och Tio i topp den fick betjäna oss med. Själv har jag en blossande röd Luxor. Faktiskt ganska bra att ha något batteridrivet i händelse av strömavbrott. På 60-talet tog dock strömmen aldrig slut. Allt varade för evigt och inget kunde ta slut. Detta skulle komma att ändras...
